Hurfan blir det så? Med reglerna alltså. Hurfan tänkte de? Varför? Alltså en promenad är väl det minsta jag kan få begära? En singelpromenad. Jag tänkte fota. FOTA! PROMEFUCKINGNERA! Nej det får du inte. Vi ser hellre att du sitter på ditt rum och slösar bort din tid. Jag är ledig ikväll. Ingen skola imorgon. Ingenting, bara ledig i solen. Ja, vad kul. Då kan jag promendera ikväll. En lugn promenad i skymningen, bara jag och min kamera. Men nej det är ju för min egen skull jag istället ska sitta hemma och ha ångest över att tillvaron är den tråkigaste jag varit med om. För det kan ju hända något om jag går ensam på stan. Och? Så jag struntar i promenaden? Ja, det är klart. Jag kan ju inte bara tänka på mig själv. Inte bara tro att jag kan komma och vara lite spontan och gå ut och promenera hur som helst. Men om jag hade trott det, eller om jag hade följt mitt hjärtas vilja. Om det kommit något. Någon. Vad som helst som gjorde mig illa. Då hade jag nog njutit en bit. Jag hade nog mått lite bättre någonstans av att ändå fått bestämma för en gångs skull!