Jag har känslan av att någon är hemligt pålåtsasförälskad i mig. Eller vänta. Det är ju tvärtom. Jag är hemligt pålåtsasförälskad i någon. Och ingen, absolut ingen, får veta vem det är. Då är det ju inte hemlilgt längre. Fast jag kanske berättar det för personen det gäller, men då kan personen det gäller inte känna sig försäkrad om att "tur, det var inte jag" om fallet skulle vara så att jag säger ett annat obetydligare, fulare och gräsligare namn, eftersom det fortfarande står lovat att jag berättar just det, och inte just vad. Förresten kanske jag bara sitter och lögnar. Det kanske är ljug alltihop. Kanske jag får ångra det här i framtiden, när någon myrstackare frågar och får svar och känner sig träffad och blir rädd. Men långt inne tror nog också jag att jag faktiskt skriver sanning och rätt. Att jag inte sitter här i min för lilla klänning och mina nyborstade tänder och kvällsljuger lite, utan att jag istället skriver direkt där inifrån.