Jag trodde åtminstone att jag skulle känna någon sorts nu är det över och sen tar det stoppp och er ser jag aldrig igenkänsla. Men det var faktiskt bara lättnad som fyllde min kropp. Och frihet. Och det var typ kanske ett år sen snart, och jag bara ryser vid tanken på den andra maj om två år. Då är jag liksom framme vid mål. Vid mitt mål. Livets mål? Det blir så konstigt sen. Nej, vad skriver jag för något? Det är ju hollywoodfruar på telli.