"Om jag ändå vore hund" har jag tänkt för mig själv några gånger. För visst gör det ont när det blir lite mycket av allting. Och visst uppskattar jag inte vardagen nog. Om jag kunde ta vara på var minut, på vart känslofyllt moment. Då vore jag lite mer tacksam. Och då hade jag lite mer respekt för mig själv.

Nu är problemet dock något annat, nämligen att min rosa ihopskrynklade hjärna inte kan lyckas tänka ordentligt när kroppen har feber, och jag har för sjutton skrivit en hel läslogg utan att läsa noga instruktioner. "Hah, trehundra ord är ingen match" tänkte jag. Nu handskas jag med konsekvenser. MINA konsekvenser av MINA handlingar. De konsekvenserna är att jag tvingas skriva en ny läslogg, och inte kommer upp i mer än hundraåtta ord.

God Kväll!