Rutiner, jag hatar dem. Avskyr. Vakna och frukost. Borsta tänderna och säga hejdå. Puss. Puss. Puss. Knyta skorna i hissen och springa till bussen. Lektion. Lektion. Lunch. Lektion. Lektion. Kanske lektion. Hem igen. TV. Dator. Musik. Läsa. Middag. TV. Umgås. Prata, skvallra och dela. Hejdå, för klockan är mycket och mycket är för sent. TV. Borsta tänderna. TV. Dator. TV. Släcka globen och alla ljusen. Sova. Vakna. Duscha. Frukost och smink. Borsta tänderna. Iväg igen. Samma sak och aldrig nytt. Aldrig ändra. Inga nya vägar. Inga nya ansikten. Hej gamla ansikten. Hem igen. Som igår, fast en dag senare. Idag. Och imorgon är samma. Inga nya ansikten. Hej vänner. tryggheten flödar och alla är glada. Alla lever och andas. Ska det betyda lycka? Ska det vara klart sen? Ska man resa och vara spontan? Förlora gamla vänner för att få nya. Eller leva i tryggheten och rutinerna? Bara våren kommer kan jag få klartecken. Bara det blir sol och knoppar på träden och värme. Då kanske allt klarnar.

Hehohi, somnade innan tolv igår och vaknade tio imorse till ljudet av en morrande jycke. Har sovit som ett barn och är pigg som en spigg och redo att inta dagen med storm. Nynnar till Hirasawa & bob hund och värmer surdegsfralla. När Lovi har sett klart på Saltkråkan och Sanni badat klart ska vi träffas, och fika och umgås.

Fixar björnbärssorbet. Det är nog ganska gott.

Oberoende. Kan det kallas så? Är det någon sorts förklaring? Eller ointresserad kanske. Fast ändå väldigt lycklig, och det ska förresten visst bli varmare nu har jag hört, med regn och plusgrader.

Ska på middag med, ikväll. Eller nu, om kanske fem minuter egentligen. Och inga ljus har jag hunnit tända, och inte har jag bäddat sängen heller. Fast det är oväsentligt.

Kanske Doktor Glas inte är så ultratrist egentligen. Jag hänvisar till ett av de sista kapitlen:

"Dagarna komma och gå, och den ena är den andra lik. Och osedligheten, den florerar fortfarande, kan jag märka. I dag var det för ombytes skull en mansperson, som ville att jag skulle hjälpa hans fästmö ur knipan. Han talade om gamla minnen och rektor Snuffe i Ladugårdslandet. Jag var obeveklig. Jag läste upp min läkared för honom. Den imponerade på honom till den grad att han bjöd mig på tvåhundra kronor kontant och en växel på samma belopp jämte obrottslig vänskap för livet. Det var nästan rörande; han såg ut att ha det smått. Jag körde ut honom."

Och nog drog det i mungiporna en bit när jag hetsläste för att sen kunna ägna mig åt viktigare och mer underhållande saker. Och, tänka sig, nu är boken utläst och klar. Bokanalys i eftermiddag, men det går nog åt helvetet.



Maria sänder sina hälsningar och önskar alla en god dag!
Och det gör jag med.

Fast jag vet inte ens om jag orkar hålla mig vaken så länge. Synd, då jag hade dukat upp med hummer, pommac och tomtebloss. Fast i bland går sömnen före. Och om man varit ledig hela dagen utan krusiduller och kastruller är det kanske möjligt, eller mjöligt, att det är ändå lite coolare än att få se klockan slå tjugitvå och tjugitvå den tjugiandra i andra. Och nu är klockan inte ens tjugiett och tjugitvå längre, utan tjugiett och tretti, och det är inte coolt. Inte alls!





Är förresten riktigt fascinerad av
surrealismens magiska värld.

Det blev minsann ingen skola för mig i alla fall. Bussen kom aldrig och tjugi minusgrader är ingen rolig kyla. Hem istället och äta thai, lyssna på musik och städa rum. Fast nu ska jag iväg till Sanne och äta kakor.

Vankas det löning? I vilket fall ska jag inte tänka mer på det nu. Ganska nyligen hemkommen från festis i Tallkrogen där vi var i en sisådär fem-tio minuter, men det var nog bäst så eftersom jag vill friska upp mig till nästa vecka och få lite för tidiga vårkänslor. Så att jag kan ställa mig varhelst solen önskar ligga och bara andas, menar jag.

God Natt

Sitter med filt och huvudvärk. Är utmattad. Ska på fika. Fast jag är glad för att det är fredag och jag är glad för att jag lever. Fast det är egentligen lite synd om mig. Så här va: 

Imorse gick jag upp halvsjuk och halvglad, med en enda tanke, SKRIDSKOR. Kul! Faktiskt! Och iväg till skolan, småsen och exhalterad. Kommer till Gullmars. Kliver på en stillastående tunnelbanasom efter tio äckligt tråkiga minuter meddelar att alla måste utrymma och att ersättningsbussar finns uppe vid Gullmars. En buss står mycket riktigt och väntar. Åker snabbt och smidigt. Den trötta chauffören meddelar efter fem minuter att bussen inte, och han upprepar INTE stannar vid Kärrtorp. Jag går av vid Hammarbyhöjden och efter fem minuters velande angående om jag ska bestämma mig för att vänta på tunnelbanan eller på något sätt ta mig till skolan börjar jag duktigt knata sida vid sida med tunnelbanespåret. Och det var kallt och mina skor är blöta.

Kanske jag har drabbats av gubbstruttssjukan. Jag bar fryser och har ont i hela kroppen. Har man blivit sjuk då? Det gör detsamma förresten, för jag ska ändå ta ett fett hett bad och skriva lite och sen ska jag sova.

Trötthet. Kaffe. Och choklad. Och turkisk musik. Och wok. Fast jag är mätt för jag har ätit fem mackor och yoghurt och after eight. Och sen längtar jag ungefär femtifyra mil till våren och vårsolen som så fint passar till alla promenader och alla fotografier.

Och dagen har tickat på som vanligt. Utan rosor och utan choklad. Men lite fint sällskap har jag ändå kunnat ordna. Lovi och jag sitter i mitt halvstökiga rum och ojar oss över hur oälskade vi är.
Och jag tror att jag ska städa och fixa middag. Och att jag ska fixa mys och tända ljus.

Åh, surdegsbröd, så gott det är. Och te och musik. På morgonkvisten sådär med fågelsången lite i bakgrunden.

Dagens planer är ännu oklara, men det vore ultramysigt att köpa lite vina vårjackor och sjalar och örhängen och nya tights och lacksvarta klackar och rött läppstift och en två tre kaffe och en ny väska. En grön. Fast jag har inga pengar än på länge, och när jag får pengar ska mestadelen av de pengarna gå till att betala skulder från fika och dylikt.

Sådana tråkiga saker ska inte tänkas på en sådan fin lördagsförmiddag. En sådan fin lördagsmiddag ska spenderas i ett bubbelbad, med nagelfilen och hårinpackningen i högsta hugg.



Ciao!

inga planer än så länge.
kanske kommer sen.
vill inte vara ensam hemma ikväll, ovanligt.
nu har jag planer.
ska nog knata hem till emma. ida är där med.
det blir nog kul, för det enda jag gör nu är
att halvtitta på mtv och äta.
hehehehehohihe.

Håhå jaja. Jag säger då det. Snart går jag och tränar, sen på söndag går jag och tränar igen, och på tisdag är det yoga. Så fint det kan bli ibland när solen fått skina en hel dag! Och tänk att imorse gick jag upp i ottan och frukostfikade med mina kära vänner Emma & Ida & Jonathan. Och tänk att senare idag fick vi träffas igen, fast bara Emma & Ida & jag. Och sen, nu för ungefär två timmar sen fick jag en fika med Sanne & Lova också.

Jag är jätteglad idag. Och inget trött.

Nu ska jag sova. Jag ska sova för att få sömn. Åtminstone några timmar. För jag ska upp tidigt. Alltså tidigt. Ungefär halv fem. Eller kanske kvart i fem. Och vi har gäster. Och det spelas musik. och det skrattas. Fast lite får man väl tåla som tjugifemprocentsfinne. Jag menar värre saker händer. Och jag fattar faktiskt inte vad jag börjar skriva om nu, och det är väl ett gott tecken för tt jag bör sluta ögonen framför en ointressant bok och bara låta drömmarna få tränga sig på. Jag hoppas att min dröm ska handla om sommaren och att den ska handla om jordgubbar.

Bjöd Sanne på glass. Hon har tydligen gett upp sötsaker. Fast jag tror attt hon blev glad innerst inne. Och vi tittar på SATC och har det bra. Och när jag ser mig omkring känner jag hur hjärtans gärna jag vill måla om i köket.

 

Borsta, fixa. Träffas, krama. Fika, umgås, berätta. Skratta & häpna. Äta, ta det lugnt & lyssna på musik. För att sedan komma på att de där jävla citaten måste fixas och vara klara imorgon. Fast först ska jag njuta, fika igen, njuta mer & ta en extra kopp te. Sen ska jag ta itu med läxor och dylikt!

Lviet är hårt för en gråsugga som jag! Först och främst var det städtvång på mitt skrymsle. Nu är det mysigt i alla fall. Sen råkade min farmor vara lite för generös och ge mig en sisådär nio tio julmustflaskor, och uppdrickningen har dessvärre påbörjat. Och sist men inte minst är jag fortfarande förkyld och känner mig handikappad, ensam och lite rädd. Fast tänk vad turen har stora öron som räddar mig ur situationer som dessa, för snart är det inte lika ensamt längre, och tids nog kommer också våren och alla blommor.

God fredagskväll!

Sitter och smaskar sötsaker fastän magen är fylld av tacos. Är förresten i Uppsala, hos Mallan och ser på hennes nya lägenhet och har det bra. M&P är också här och hjälper till att möblera och bygga ihop korgar och saker.



Ciao.

Nyligen utkommen från duschen och ganska nyligen hemkommen från mysfika och snöstorm med Linn. Skulle gått och tränat idag, men min förkylning är värre. Jag tappar rösten då och då, så jag avbokade träningen och väntar snällt till söndagsspinningen istället. Nu satsar jag istället på ungefär tre ton te, duntäcke, tända ljus och mysfilm i soffan istället. Lyssna bara. Lite som ljuv musik klingar det i mina frusna öron. Tre ton te. Vackert vackert vackert.

Adjöken, här kan jag inte längre sitta och skriva och ödsla tid. Inte idag.

Adjö, igen.

Jag tänkte äta upp min sista cupcake nu, bara så att de tar slut någon gång. Sen tänkte jag att jag skulle träna och det är faktiskt öppet till tjugiett och trettiofem, men jag vet ändå inte riktigt om jag orkar faktiskt. Och mums, nu blev min cupcake precis klar och åh vad jag älskar den mumsiga kombinationen av varm muffin och kall frosting. Nåväl. Kanske att jag tar en singelpromenad runt söder. Fast när jag tänker efter är det faktiskt väldsigt väldigt kyligt ute. Och nu är min cupcake färdigäten också, och jag behöver något mer fort.

Jag tog mig ett enormt glas med mineralvatten som tog slut så snabbt att jag fyllde på ett till. Och det, mina vänner, var gott.

jag elskar mig själv, min enda vän

God Morgon.

Det blev förstås inget te och inga ljus och ingen läsning igår, för jag somnade på tre snabba sekunder, och vaknade mer utvilad än någonsin. Fast nu ska jag ha te. Te och macka. Jisses vad jag känner mig prydlig.