Fan, jag saknar kärleken, och närkontakten. Fast inte på ett sitta hemma och deppa i min ensamhet sätt, utan på ett hoppfullt sätt. Jag tror mest att det är sommaren jag saknar, men det är ju nästan samma. Vad det än är jag saknar känner jag på mig att det kommer snart. Om det blir fel blir det fel, men det är på väg. Hur som helst har jag en vän att tacka. En som återgivit mig hoppet om värmen och sånt. Och nu kan jag inget annat än skratta.

Förresten är det våffeldagen imorgon, och idag var det kakdagen, och på fredag är det gryningsdagen, och nu ska jag manikyrera mig i ett bubbelbad!