Ge mig, jag säger ge mig en lägenhet i skärmarbrink. Jag promenerade hem från skolan, och snirklade genom alla förorter. Jag kan ju ingenting. Hittar ingenting. Jefla stadsbarn. Fast det var väldigt fint på väldigt många ställen, och det kändes som i somras när jag var i humlegården för första gången. Kanske inte jefla stadsbarn. Jag fick då liksom nu den där utomlandskänslan. Luften luktar annorlunda och alla & allting ser fett osvenskt ut.

JAJAJAJAJAJAJAJAJAJAJAAJAJAJAJAJAAJAJAJAJAJAJAJAJAJA

Det var liksom inte det det här skulle handla om, även om det nästan säkert är mycket mycket roligare och intressantare än det jag nu tänkt berätta. Det är så här va. Jag vill börja träna, men jag kan inte. Eller ja, kan inte och kan inte. Det vore dumt om jag gjorde det om vi säger så. Varför? Jo, för att jag är förkyld. Man ska visst inte träna med infektion i kroppen, men det här är ju jättedumt, för jag vet exakt hur det blir. Nu är jag taggad på att börja träna. Igår var jag lite mer taggad. Imorgon är jag kanske som idag. Om en vecka är jag fett otaggad. Fattar du? Ovärt helt enkelt.