Juninatt

När jag var ute på min promenad igår var allt så fint och luften så ljum att ögonen tårades. Det var alltså verkligen inte bara fint, det var magiskt. Så gick jag där med tår i ögonvrå och blev snabbt rörd eller sorgsen eller vad det nu var över att jag inte ville annat än att dela magin. Inte på mitten och inte med en vän. Men med en människa, en ung man. Denne unge man skulle även få ta del av mitt saliv, men jag hittar honom inte. Inte särskilt rockenroll.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0