Frustrerad och rastlös. Klockan är för lite för en promenad. Och för mycket för att sova. Allt känns dött och gammalt. Allt känns trist och använt. Luften för tjock för att andas in och ögonen för tunga för att se med. Minut efter minut försvinner från livet. Hur många finns kvar? Hur många pulsslag har brukats? Jordgloben är släckt och allt är mörkt. Flik till flik. Blick - flimrig. Check. Vad finns kvar när det enda fönster som lyser är en röd eld? Kan natten bevara en hemlighet? Jag får stå till svars för mina handlingar. Bejaka. Och skuggan från den osynliga flickan speglas på det dammsugna golvet.
Och så kom juni med sin sol och sin värme. Men flickan som hade väntat så - Väntat. Suckat. Vandrat. - skulle få sig en chock när hon förstod att allt bara var kulisser. Att alla leenden var masker och att all grönska ruttnade. För så gick livet, år efter år. Något som flickan inte kunde begripa. Men det kanske var precis därför flickan orkade fortsätta skratta och le. För att hon inte förstod.
För trettio dagar sen var jag imponerad över att maj månad hade kommit. Nu är det knappt sant i mig att juni kommer, och att det ska vara sommar och sånt.
Ha-ha-han är så snygg. Seriöst, på riktigt. Verkligen, utan tvekan! Sitter hur som helst här med Sanne och diskuterar lite. Är Sanne ett twilightfan? Är Sanne ett stort twilightfan? Det är frågan...
Hemkommen från middag och rummet är nystädat. Inget mer i skolan och imorgon ska det tydligen bli varmt väder. Så vad gör väl några svettdroppar på överläppen då?
I alla fall. Kanske borde gå och sova nu, om jag ska orka leva imorgon med. Förresten fastar jag inte längre. Det blev för tråkigt...
Jag tror jag dör på mitt rum. På riktigt. Ska nog lägga ut en bild eller så, senare. Hur som haver... jag fastar! Eller något. Men mamma har sagt att jag inte vet hur man fastar på riktigt, fast det struntar jag i, och gör det ändå (busigt). Och sen är jag så trött på vanor. Vanor & ovanor. Perfektion. Operfektion.
Och det är varmt som bara den. Och jag tänker nog strunta i mitt horoskop som säger att jag inte bör lämna något åt slumpen, för jag vill nog hellre sola och äta vindruvor än att plugga.
Okej. Inte för att skryta eller något men just i detta nu sitter jag på min balkong med en massa tända ljus, lite jazzig musik och ett glas saft. Och det är inte ens kallt! Och jag kan liksom bara luta mig över balkongräcket för att bekräfta att Sanne är lika mycket nattuggla som jag. Och hela kvällen har ju varit sådär somrigt ljummen, med mygg och massor av människor i en park.
Herren vad varmt det är. Och så kanske det verkar konstigt att jag då sitter här och skriver, men jag och polarn Sanne har faktiskt varit ute och fått oss en massa sol. Vi är faktiskt bara hemma och svalkar oss och fyller på vatten och ser på bildspel från Burres sista dagar. Och vi ska faktiskt ut i solen igen. Snart.
Längtar efter ljudet som uppstår då tangenterna trycks ner på mitt piano. Men det kan jag förstås inte tänka på nu! Nu är det matlagning hos Sanne som gäller med allt som kommer på köpet.
