Tjatjena. Ligger här i mitt rum, ser på film, tända ljus och ljusslingor, bäddad säng, drar en liten runk. Ska snart äta sushi. Typ snöigt ute men det är typ chill ändå. Fes precis. Skönt. Min mage är svullen som fan. Den låter som en liten bongotrumma. Men såatt det e najs.

Det flyter på så jävla bra nu när snön har kommit. Jag har tränat och jag har börjat plugga lite, och ätit jävligt god mat och lyssnat på fet musik. (Och epilerat benen)

Det som är så bra med mig är att hela min kropp, mitt skal, är uppbyggt av små bollar. Jag kallar dem celler och utbudet är stort. Det finns bland annat hudceller, blodceller, muskelceller och något jag kallar hjärnceller. Hjärncellerna bor i mig, i mitt huvud och har tillsammans byggt ett samhälle. En skär klump, som på något sätt fått mig att tänka och fundera på saker som meningen med livet, eller oändligheten. Så komplext allt är.

Tjugoförsta november är den sista dagen i en av delarna från friskis & svettis kampanj mot ett friskare stockholm, nämligen den delen där jag får ta med mig en vän gratis. Därför ska vi träna imorgon, jag och Lova. Igen.

Jättegott kaffe toppat med en skvätt grädde gör susen en slaskig höst/vinterkväll som denna. Jag har kommit på fördelen med min fönsterutsikt. Den enda fördelen, visserligen, men åh vilken fördel. Mitt fönster är nämligen en ypperlig spejarposition om man vill se naket. Jag fick till exempel en snabb glimt av gubbrumpa för ett par timmar sen. Nu är gubbrumpa kanske inte den ultimata surprisen, men då är det inte heller det enda jag hunnit bevittna. Jag är med säkerhet heller inte den enda som fått se naket.

Jag lever ett liv, här är livet. En motorväg. En Lamborghini. Så kommer en storm och det faller ett träd. Ett träd lägger sig mitt på motorvägen och blockerar min Lamborghini från att nå sitt mål. Trädet heter Mattias. Öhh.

Jävligt clean facerape riktad mot Lova och Sanne. Naruto, tidernas hjälte.

Annars mår jag öken. Det är kul när studieandan ligger på topp och när man verkligen rycks med för att få bra betyg. Lär sig uppskatta läxor och ser alla projekt som en utmaning. Det är tråkigt om inte snarare urtrist när studieandan som i mitt fall för länge sedan passerat errorgränsen. Jag citerar Freddi Fisk: Det finns bara ett ord som säger allt. Arrgh blir jag glad, arrgh blir jag sur. Arrgh blir moll och dur.

Got Nadd

Jag klippte mig. För jag var trött på det slitna och trasiga.

Jag citerar min bilddagbok den tjugonionde oktober tvåtusennio.

Mitt rum är min oas. Mitt hemliga gömställe. Mitt land, med mina egna regler och lagar. Och från tronen har man perfekt utsikt. Jag skulle nog inte stå ut om jag inte fick rymma hit när jag ville.

Och så i ren förundran tänker jag på hur den känslan kan ha varit. Undrar och ler, och undrar igen om det går att sakna något ingen minns.

Haha, fantastiskt komiskt att humöret kan livas upp så lätt som med lite klädeskonsumtion. Men jag är liksom rastlös och helslut samtidigt. Det känns ba så jävla sjukt. Jag tror att det är vädret eller något. Eller kanske det faktum att jag vet att jag ska upp äckligt tidigt imorgon och vara fett mycket hurtigare än jag orkar, du vet... gå till gymmet med Lova och försöka slå åtta kilometerssträckan. Öhh. Hoppas det blir sol i alla fall för jag har redan visionerat min morgon.

Frosten som kommer som ger frostiga löv. Imorgon slutar jag tio över elva som vilken annan tisdag som helst. Då ska jag äta bullar, med eller utan vänner.

Hej. Jag tror att jag ska gå ut på en ensam långpromenad som en helt vanlig och normal (snart) sjuttonåring.

Oj. Jag har inte riktigt tänkt på att jag fyller år om fyra dagar. Då blir det kalas. Men sjutton är nog en skitålder. Bara ett fjuttigt mellanting som bestämmer att man får vänta ytterligare ett år med ansvarstagandet. Kanske är det en bra sak, men det känns i alla fall som att det inte kommer göra någon skillnad värd att egentligen firas med presenter och kakor och stohej. Nåväl, eftersom det bara är en gång om året går det väl an. Och jag ska nog inte klaga så mycket på den dagen. Den är ju min för tusan.



Jag har fått så mycket och många overklighetskänslor den senaste tiden. När det känns som att alla i min omgivning ser ut som de där läskiga clownerna som gungar ut ur lådor som spelar musik i läskiga filmer och när det känns som att allt de säger sägs genom ett långt röstförvrängande rör. Det skrämmer mig så mycket. Och det är mer än bara så. Men det borde jag inte tänka på, för om jag tänker på det för mycket blir jag kanske galen.

Det är lov, och därför får jag, vilket jag också gör i detta nu, borsta tänderna när klockan är tjugo över två.

Sitter i mitt vardagsrum, väntandes. Jag väntar på någon att flyga bortom oändligheten med. Jag är nog kär i kärleken, men är det så fel då?

snösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnö
snösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnö
snösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnö
snösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnösnö
betyder det att hösten är slut och vintern är kommen?